Den svaga kronan medför en extra kostnad för allt vi importerar

Redan i slutet av 2021 såg vi inflationen komma som en följd av överstimulanser från centralbanker världen över, följt av brister i leveranskedjorna efter pandemin. När sedan kriget bröt ut i februari 2022 fick vi skenande prisökningar av insatsvaror för livsmedelsproduktion (konstgödsel, foder, energi, förpackningar) och ovanpå det en kraftig kronförsvagning på ca 10 procent mot euron och ännu mer mot dollarn. Såväl Ryssland som Ukraina var viktiga aktörer av insatsvaror – därav de stora pris ökningarna i den delen av livsmedelskedjan.

I mars 2022 fick dåvarande regering en skrivelse om kostnadsökningar på minst 30 procent för den svenska jordbruksproduktionen. Så redan då visste man att huvuddelen av kostnadsökningarna skulle slå igenom för svensk  jordbruks-produktion, vilket skulle leda till avsevärda kostnadsökningar för konsumenterna från slutet av 2022 och in i 2023.

Trots det beslutade riksdag och regering endast om mindre subventioner för att motverka detta. Motsvarande kostnadsökningar syns även i resten av Europa. Men då självförsörjningsgraden i Sverige är cirka 50 procent innebär den svaga kronan en extra kostnad för allt vi importerar – ovanpå de kostnadsökningar som de utländska producenterna också har.

Norge och Schweiz nämns ofta som exempel på länder där matpriserna inte stigit lika mycket som här. Anledningen till det är helt enkelt att dessa länder hade en mycket högre prisnivå när krisen startade: i Norges fall 28 procent högre, i Schweiz 44 procent högre (enligt Eurostat). Det gör att samma ökning i kronor inte får lika stora procentuella genomslag i dessa länder.

Både Norge och Schweiz står ju som bekant utanför EU och dessa länder subventionerar och skyddar sin inhemska produktion på ett annat sätt, vilket också påverkat matinflationen där.

Livsmedelskedjan består i huvudsak av fyra led: jordbruket, producenten, partihandeln och så butikerna som möter kunden. I dag pekar alla på butikerna som skyldiga till den höga inflationen på mat, vilket är helt felaktigt. Kostnadsökningarna i producentledet har varit betydligt högre (enligt SCB) än de som kunden möter i butikerna, vilket betyder att marginalerna för butikerna nu sjunker kraftigt. Matjättarnas dominerande ställning pekas också ut som en orsak till höga priser och prisökningar. Det är också ett felaktigt påstående. I butiksledet ägs och drivs Ica-butikerna av enskilda företagare som fullt ut konkurrerar med varandra.

För en Ica-butik är oftast en annan Ica-butik den största konkurrenten. Varje enskild Ica-handlare är fri att köpa sina varor från olika leverantörer men ca 70 procent av Ica-handlarnas varor köps i partihandelsledet av Ica centralt (som endast är en av flera stora partihandlare).

Resten av varorna köps ofta direkt av lokala producenter. Icas andel i partihandelsledet blir därmed ca 35–36 procent av hela partihandeln och inte över 50 procent vilket ofta anges helt felaktigt. Att det är få aktörer som dominerar i partihandelsledet beror på att det krävs stora volymer för att ha råd att hantera varor över en stor och glest befolkad geografisk yta. Övriga nordiska länder har ett liknande antal aktörer i partihandelsledet.

Nu har regeringen påkallat att Konkurrensverket skall granska branschen – det välkomnar vi! Det finns nämligen inga formella hinder för ytterligare aktörer i partihandelsledet utan det är snarare låga marginaler som gör det så kostsamt att ta sig in på den nordiska marknaden.

Den granskningen kommer inte att ha någon påverkan på mat-priserna de närmaste åren. Att ha ett fåtal starka partihandels-aktörer som kan förhandla med de lönsamma multinationella producenterna är snarare en förutsättning för låga matpriser.

För mindre lokala producenter, som säljer direkt till bland andra Sveriges Ica-handlare, vore det till hjälp om politikerna ändrar tillämpningen av UTP-lagstiftningen (om otillbörliga handelsmetoder) då Sverige valt en mer omfattande tillämpning än vad EU kräver. Det har varit till nackdel för mindre producenter och gynnat de stora multinationella företagen.

Den genomsnittliga rörelsemarginalen för Sveriges Ica-butiker låg under 2022 på ca 3 procent och sjunker nu då prisökningarna inte kan tas ut fullt ut mot konsumenterna. Som jämförelse kan nämnas att rörelsemarginalen för fyra multinationella livsmedelsproducenter hamnade på 12, 14, 18 och 22 procent.

Av Sveriges 1 270 Ica-butiker är hälften små Nära-butiker med en snittomsättning på 33 Mkr/år och medianomsättningen för samtliga butiker uppgår till 55 Mkr/år. Ica har butiker i 286 av landets 290 kommuner och på många ställen upprätthåller vi också annan service såsom apotek, paketutlämning mm.

Med stigande energipriser, hyreskostnader och ökade lönekostnader samtidigt som de ökade priserna inte fullt ut kan tas ut mot konsumenterna är det uppenbart att butikerna i glesbygden kan få svårt att överleva.

Sveriges Ica-handlare kommer fortsätta sitt arbete med att försöka stå emot de bakomliggande prisökningarna på mat på alla sätt genom att sänka alla kostnader som går att sänka.

Regeringen och Riksbanken kan ta sitt ansvar genom att hålla ned inflationen och stärka den svenska kronan. Om politikerna på allvar vill se en större andel svenskproducerad matkonsumtion måste man genom politiska beslut sänka kostnaderna för svensk matproduktion.

Men framför allt måste man sluta skylla på livsmedelsbutikerna som orsaken till den höga matinflationen och i stället se de verkliga bakomliggande orsakerna.

Allt pekar nu mot att matprisinflationen märkbart är på väg ned. Om toppen var i februari eller nu i mars återstår att se, men därefter vänder det troligen ned – och det helt oberoende av politikernas utspel och avsaknad av åtgärder så här långt.

Göran Blomberg, vd Ica-handlarnas Förbund, som representerar ca 1 500 fristående Ica-handlare.

DI Debatt 29 mars, 2023