Som alltid är det några som har riktigt bra vinster och andra som sliter för att hålla sig över noll. Så blir det i en grupp på 1.500 företag med individuella ägare

Jag var med redan på 70-talet och slogs för idén att familjeföretagare var bättre på att driva och kundanpassa livsmedelsbutiker än centralt styrda kedjor – om de bara fick rätt förutsättningar. Det är Ica-idén i ett nötskal. Det var inte någon maktutövning som gjorde Ica störst på marknaden utan träget arbete i butikerna och långsiktigt stöd bakifrån.  

Det finns inget företag som har varit föremål för mer ingående konkurrensgranskning än Ica. Jag var själv involverad redan för 40 år sedan. Och sanningen är att ingen har kunnat hävda att Ica har missbrukat sin storlek. Resultatet kommer att bli detsamma i nästa granskning också.  

Det har varit en exceptionellt lång tid – 25 år – av stabil utveckling i hela dagligvaruhandeln i Sverige, med ökad konsumtion och låg inflation. Det har gynnat Ica liksom övriga företag i branschen. Men det finns inget exceptionellt med vinsterna i Ica, vare sig i butik eller i koncernen. Som alltid är det några som har riktigt bra vinster, och andra som sliter för att hålla sig över noll. Så blir det i en grupp på 1.500 företag med individuella ägare. 

Däremot har den långa stabila perioden gjort att Ica, som så många andra, har stått handfallna inför att hantera en helt ny situation med galopperande inflation. Och jag är den första att kritisera handlare som glömmer bort sitt samhällsansvar och sitt ansvar för Ica som helhet och bär sig oansvarigt åt. De handlare som gjorde aktieaffärer under den känsliga period när rykten började gå om ett eventuellt utköp av Ica från börsen borde ha tänkt sig för – oavsett om det som gjordes var formellt fel eller inte. Hur det är med den formella skuldfrågan får vi tids nog veta.  

Ica är en ovanlig företagskonstruktion. Handlarna disponerar över större delen av resultatet i sina butiker, men de kommer inte åt vinsterna i koncernen. Deras frihetszon är tillräckligt stor för att känna sig som fria företagare, men den strukturella kontrollen över t ex strategiska butikslägen ligger i koncernen. Jag vet ingen detaljhandelsgrupp i Sverige eller i andra länder som har kommit så långt när det gäller lokal anpassning av butiker med bibehållen effektivitet, och jag har verkat i de flesta internationella branschorgan som finns inom dagligvaruhandel. Och lokal anpassning är en nyckel till framgång för en livsmedelsbutik.

Under min aktiva tid levde jag ständigt med debatten om handlare som tjänar pengar, men jag vet ju att ingen handlare blir rik på en dålig butik. Och visst är det väl bättre att lönsamheten sprids över hela landet – att Ica kanske skapar 1.000 mångmiljonärer – än att resultatet skapar en mångmiljardär, vilket inte är helt ovanligt i den här branschen. En mer publik verksamhet än butiksföretag är svår att tänka sig och om någon fortfarande tror att det går att bli rik på höga matpriser så är det hög tid att förstå verkligheten. Samtidigt som Sverige får en väl fungerande dagligvaruhandel över hela landet genereras betydande skatteintäkter liksom mängder av jobb.

Den som tror på företagsamhet och familjeföretagande över generationer rekommenderas att titta närmare på hur Ica fungerar. Då blir vi säkert fler som ställer upp till Icas försvar.

Debattinlägget på DI Debatt 17 juni